Jag kande att jag fick valdigt mycket respons pa det senaste inlagget (och det ar jag jatteglad for) sa jag tankte bara klargora nagra saker!

 

For det andra sa har jag inte gatt genom en formedling sa jag har ingen garanti att jag ska fa en ny familj eller nagot sadant. Sa det har jag ju egentligen bara mig sjalv att skylla. Jag tankte att det skulle ta sa himla lang tid att hitta en familj da for att de ar sa noga med matchningen etc. och sen vet jag ingen snalare an mig sjalv (och jag tankte att 11000 var mycket pengar att slanga ratt ut till nagon dum mellanhand (vem behover en san liksom!?) men istallet har jag slangt ut over 15000 (plus forsakring och annat skit som har gatt pa runt 3000)). Sa vad har jag? Ingen garanti, slangt ut runt 20000, om jag raknar med allt, ingen familj egentligen sa alltsa inget jobb heller. Det lamnar det till att jag har en bostad, for nu.

Iaf den tredje saken jag skulle saga var att jag bestamde mig for att kampa. Jag ar ingen som ger upp. Visst har jag haft hemlangtan och onskat mig hem massa ganger men jag skulle aldrig ha gett upp och gjort verklighet av det. Aldrig. Aldrig nagonsin.

Men de gav mig pa satt och vis en utvag, en chans att valja den latta vagen och aka hem. Och jag var sa nara att ta den. For nara. Alltsa gar jag emot och kampar.

Efter att ha gratit ut med Evelina, fatt stod av Frida och fatt tillbaka kampargloden av pappa bestamde jag mig for att jag inte ar en viljelos docka som gor allt som jag blir sagd att gora. Sa jag tanker inte aka hem efter mindre an en vecka i det land jag har fantiserat om i hela mitt liv, gjort planer for i flera veckor. Nej.

Sa jag tog mod till mig och gick ner for att prata med familjen (eller det ar egentligen mamman som bestammer allt har sa jag pratade med henne).

Jag sa till henne att jag inte ville aka hem. Det var min forsta mening; I don't want to go home. Och hon lyssnade. Jag fortsatte och lanade lite av pappas peptalk. Jag kommer inte ihag exakt men jag sa att jag ville vara kvar sa att jag kunde hitta en annan familj eller fa kontakt med nagon som jag kanner har (Lina, det ar dig jag menar (;  ). Hon sa att det var okej. Okej. Vilket litet och obetydligt ord men anda sa stort och maktigt. For mig betydde det oandligt manga saker jag inte hade trott just ett ogonblick innan jag horde det. Jag behover inte aka hem imorgon. Jag stannar. Jag kampar. Jag ger inte upp.

Jag fragade ocksa vad hon verkligen tyckte var felet med mig. Varfor hon inte ville ha kvar mig. Det tog valdigt lang tid innan hon svarade...Hon suckade. Forsokte saga nagot. Suckade. Sa ett ord. Tva. Suckade. Tillslut sa jag at henne att vad det an ar sa kan jag hantera det. Jag vill bara veta. Du ar foor snall. Jag ar for snall? Vafan?! VA?

Ja tydligen var hon radd att jag inte skulle vaga saga till barnen, inte kunna saga nej eller halla pa reglerna. Att de skulle kora over mig. Mig? Jag for snall? HAHA! Vilket skamt.. Det sa jag till henne ocksa, att jag definitivt kan saga ifran och att jag redan har gjort det massor med ganger nar jag har varit och lekt med dem i parken osv. Jag kanner mig bara illa till mods med att saga till ungarna pa skarpen infor faraldrarna och eftersom de ar hemma hela dagarna sa sager jag ju inte till dem pa skarpen heller! Jag har bara vantat pa att de ska borja jobba sa att jag kan borja ta hand om kidsen pa riktigt nagon gang.

 

Hur som helst sa har vi iaf skjutit upp hemresan sa jag kommer inte hem pa onsdag (kanske torsdag, vem vet?).

Just nu ar jag sa trott sa att mitt huvud sprangs och jag skulle garna aka hem men de tankarna fortranger jag!

Tack igen alla for ert stod och er omtanke. Kram till er alla!

 

See you soon then,

B